Katthälsning från Doris och Aniara december 2011 Jag vill än en gång tacka för att jag har fått adoptera så fina katter som Doris och Aniara är! De mår båda bra och älskar maten som jag köper till dem i en djuraffär i närheten av där jag bor.   Första dagen flickorna kom till sitt nya hem sprang de och gömde sig under badkaret med en gång. Där låg de tätt tillsammans i flera timmar innan jag var tvungen att gå och duscha och då sprang de och gömde sig under sängen istället. Jag var orolig över att de inte skulle våga gå ut och äta från sin mat eller gå i lådan så jag ställde in både låda och mat till dem i sovrummet första kvällen/natten. Redan under den sena kvällen vågade sig Doris fram och hoppade upp i sängen hos mig och ville gosa och lära känna mig men hon sov sedan på natten vid Aniaras sida under sängen. På morgonen sedan hoppade Doris upp i sängen hos mig igen och la sig tätt intill mig och där ligger hon nästan varje kväll/natt om hon inte istället ligger på den mjuka mattan jag har bredvid sängen. De har båda klarat av att gå i lådan ända från början de kom hit och efter ca en vecka när de vågat utforska hela lägenheten kunde jag ha deras matskålar ute i köket istället för i hallen som jag haft sedan dagen efter de anlänt.   Doris har verkligen vant sig vid mig och hon går dit jag går och pratar hela tiden med mig på sitt sätt. Hon tycker även om att lägga sig i knät hos mig speciellt efter att jag nyss duschat och har på mig badrocken. Aniara är tyvärr fortfarande mycket rädd av sig men jag brukar försöka ta upp henne i famnen en gång om dagen så att hon ska kunna vänja sig vid mig. Samtidigt är hon inte helt orädd då hon ofta ligger 1,5 m bort från mig på golvet och tvättar sig och visar magen. Men skulle jag då resa mig upp och gå mot henne springer hon iväg. Jag förstår att det kommer ta tid för henne innan hon blir mer tam men jag tänker inte ge upp. Hon ser ju ofta hur Doris sitter i mitt knä och jag talar snällt till dem båda.   Ett genombrott vi gjorde en dag vara att jag skulle äta räkor till middag och det älskade de båda. Då var inte Aniara rädd för mig för då såg hon bara räkorna och jag kunde mata henne från min hand och hon stod bredvid mig hela tiden.   Många hälsningar från Hanna, Doris och Aniara